Ur Zacharias Topelius' Sagor 1 först utgiven 1847
(http://www.archive.org/stream/samladeskrifter23topegoog/samladeskrifter23topegoog_djvu.txt)
KYRKTUPPEN
(För små barn.)
Nu börja vi med en märkvärdig saga, som kunde
heta: Högmod går för fall; men hvar och en får
tänka hvad han behagar. Högfärdig kan man vara om
man aldrig är mer än en hallonmask; hvad sedan, när
man har den äran att vara en kyrktupp!
Det var en gång en kyrktupp, som satt på ett myc-
ket högt torn. Hvarifrån han var hemma och huru han
kommit så högt upp i världen, dd skulle vinna så
mycket guld han behöfde. Trollkarlen begrundade saken
i sju år; alla troll i Lappland togos till råds, och så
sade trollkarlen:
— Bygg Refanut!
— Hvad är det för slag ? — frågade herr Pehr, ty
han var inte klokare än ni, syltmånsar, fastän han var
så rik.
— Jo — sade trollkarlen — Refanut är ett troll-
skepp, hvars make ej finns i vida världen. Det skall
lasta in mera gods än hundra andra skepp, och det
skall inom mindre än tre år föra hem så mycket guld,
som det nu finns gråsten i Lappland.
— Åhål — sade gossarna.
— Ja, sä sade herr Pehr med. Åhå! sade han.
Hvar i alla dagar skall jag taga virke och byggmästare
till ett sådant skepp?
— Låt det bli min sak — menade trollkarlen. —
Jag bygger allt färdigt, och du behöfver endast gifva mig
din dotter, jungfru Solsken, till hustru.
Herr Pehr besinnade sig något, ty trollkarlen var
hundra år gammal, och jungfru Solsken var inte tjugu
ännu. Men när han tänkte på berget Aavasaksa klädt
uti guld, så gaf han sitt ja och samtycke, med villkor
att bröllopet skulle hållas när Refanut kom hem från
sin första resa.
Nu begynte trollkarlen bygga. På Kuusamo fjäll i
höga norden stå furor, som inte äro mycket yngre än
syndafloden. Dit skickades alla Lapplands troll att hugga
och släpa; björnar spändes för slädar och drogo virket
till hafskusten. Där byggdes ett skeppsvarf så stort och
högt som en fjällrygg, och där timrades Refanut. När
det lopp ned af stapeln, svallade hafvet of ver sina bräd-
dar, hafsbottnen sprack, svallvågen rusade upp ända till
Uleå sjö och stenlade alla forsar i Kemi älf.
När Refanut stod på vattnet, befann sig dess akter
i Torneå medan förstäfven flaggade utanför Wasa och
bogsprötet vid en vändning sopade bort skogarna i Ta-
vastland. Det hade tre master; mellan hvar mast var
så långt, att kråkan behöfde flyga en hel dag från den
ena masttoppen till den andra. Och så höga voro ma-
sterna, att när en liten skeppspojke skickades upp till
väders för att göra fast märsseglet, var han en gammal
gråhårsman, när han kom ned igen. Till besättning på
fartyget utvaldes tio tusen raska matroser, och när hvar
man åt en half kappe ärter och ett fat gröt om dagen,
kan man räkna på fingrarna huru mycket ärter och gröt
där behöfdes till ett års proviant.
Gossarna skrattade och började räkna på fingrarna.
— I hvarje block fanns ett spiskvarter och i hvarje
mars ett societetshus. Jag vill icke tala om ankarkät-
tingen, där behöfdes tolf man att lyfta en järnlänk, men
vantema voro tjockare än jag . . .
— Det var inte litet, det I — menade gossarna.
— Och bardunerna ... nå ja, det värsta var, att
när skeppet skulle vända och seglen brassas för vinden,
måste en kurir rida tre veckor i sporrsträck, först lång-
skepps och sedan från babord till styrbord och från
styrbord till babord, skrikande med full hals, så att han
kunde mista andan: klart att vända! ror i lä I
— Då måste där ha funnits gästgifvargårdar på
vägen! — inföll en af gossarna.
— Säg det! Skulle där inte finnas gästgifvargår-
dar! Men nu var det inte lätt att finna en skicklig kap-
ten för ett så stort fartyg; där blef kungjordt i alla kyr-
kor, att den, som ej kunde se på aderton mils afstånd hvad
rådstuguklockan var i Torneå, och den, som ej kunde
med sin ropare öfverrösta tio forsars dån, han skulle ej
göra sig besvär att söka kaptenstjänsten. Där kommo
från öster och väster många sökande, jättar med ögon
som noshörningar och mästerklockare som kunde öfver-
rösta allt sitt kyrkfolk, men ingen af dem kunde full-
göra profvet. Ändtligen kom där en liten karl från Nå-
^endal, sex kvarter lång var han, — ja, jag skall inte
säga så noga, om han var sex kvarter och två tum . . .
-^ Tre tuml — rättade gossarna.
— Får gå, sex kvarter och tre tum lång, flintskal-
lig, hjulbent och så vidare. Den mannen ställde sig på
kyrktrappan i Limingo, som ligger aderton mil söder om
Torneå, och tittade norrut. — Vänta litet — sade kar-
len — jag kan ej se rätt bra, ty tolf mil härifrån flyger
en flock af 68 gäss, 31 hvita och 37 grå, mellan mig
och tornuret. Nu äro de borta; klockan felas 21 mi-
nuter, 14 sekunder i 10, men det är oförsvarligt af
magistraten, att ej låta sopa bort spindelväfven från ur-
taflan. Där surra 2 getingar, 11 flugor och 39 krankar,
af hvilka 14 med långa ben och 25 med korta. —
Strax skickades en kurir till Torneå att höra åt hur det
var, och det befanns, att allt öfrigt var rätt, utom att
där funnits 15 harkrankar med långa ben på urtaflan,
men den 15:des ben hade bortskymts af timvisaren. Den
lille karlen fördes då till Ämmä vattenfall nära Kajane-
borg och ropade därifrån till Uleåborg, att man skulle
skicka honom den största lax, som fångats i Turka påta.
När han ropade, skalf det i stränderna; allt folket i
120 forsbåtar, som styrde ned utför älfven, vände sig
om i båtarna och frågade hvarandra: månne åskan går
i Lappland?
Så blef då den lille karlen från Nådendal antagen
till skeppare på Refanut med en så silfverpenningar i
månadshyra, hvilket var en småsak, när han lofvade
hämta tillbaka såar med guld. Och så beslöts att skep-
pet skulle segla till Polynesien med en last af tjära, lax
och åkerbärssylt samt hemföra därifrån, utom många rara
kryddor, äfven en last af guldsand.
Refanut hissade segel. Det blef ett gnisslande, ett
brakande, ett fladdrande öfver all måtta. Vinden hejda-
des i sitt lopp, flaggorna piskade molnen, hafvets invå-
nare, från delOnen och laxen ända till girsen och spig-
gen, trodde att ett berg fallit i vattnet och flydde för-
färade i sina skogar af sjögräs. Herr Pehr och troll-
karlen stodo på stranden och gnuggade händerna af för-
nöjelse: den ena tänkte på Aavasaksa, den andra tänkte
på jungfru Solsken. Men jungfru Solsken grät sina
blåbärsögon röda som hallon, ty hon tänkte pä trollkar-
len. Hon visste, att han förtrollat skeppet, sä att luft,
eld och vatten ej kunde göra det nägon skada. Det
skulle helt visst komma tillbaka, och dä skulle hon,
stackare, bli trollkarlens fru.
Ja, trollkarlen var mycket slug och kunnig i alla
konster; han trodde sig vara alldeles säker, när luft, eld
och vatten ej förmädde nägot mot Refanut. Men han
hade glömt det fjärde elementet, nämligen jorden. Sä
slug trollkarlen var, hade han aldrig seglat till sjöss och
hvad hjälper det att vara klok pä landbacken, om man
aldrig i sin dag har smakat pä salt sjö ? Är det inte
sant, gossar, hvad? Det är dumt att vara en sädan
landkrabba.
— Mycket dumt — menade gossarna.
— Nä, se, nu tänkte trollkarlen: det där skeppet
seglar i vatten, det kan räka i fara för storm, i fara för
eld, i fara för vägor, men aldrig kan det ju komma på
torra landet. Sä där enfaldigt tänker man här pä land-
backen. Om nu trollkarlen frågat mig, skulle jag ha
svarat honom: — Käre trollkarl — ty man måste vara
mycket höflig mot trollkarlar — käre häxmästare, eller
hvad du är för en, skulle jag ha sagt till honom, det
där är bara dumt prat. Trolla hellre skeppet säkert mot
grund, klippor och sandreflar, ty alllid reder sig en bra
sjöman utan trolldom mot luft, eld och vatten. Men då
han nu icke frågade mig eller någon annan förståndig
karl, så gick det som det gick.
— Nå, hur gick det? — frågade gossarna, medan
Brass-Matte tillredde en ny buss.
— Det gick krångligt från början. Vinden var god
nordan, folket på akterdäck sägo fruarna vifta med sina
näsdukar på Torneå brygga, medan förstäfven redan be-
fann sig i Kvarken. Men där var grundt vatten, Refanuts
köl skrapade bottnen. Strax befallde kaptenen att ut-
kasta en del af skeppets barlast; kuriren red i sporr-
streck kring däcket, och så mycken jord, så många
stenar kastades ut, att däraf uppstod en stor, vacker
skärgård, som än i dag kallas Mickelsöarna. Ha ni
varit där?
— Aldrig i tiden, Brass-Matte!
— Gör ingenting. Och då i brådskan vid pass hun-
dra tusen burkar åkerbärssylt kastades öfver bord med
barlasten, så kan man än i dag plocka de allra sköna-
ste åkerbär just på Mickelsöarna.
— Å! — sade gossarna.
— Refanut kom med knapp nöd ur Kvarken och
hade nu djupare vatten i Östersjön. Där gick hög sjö
efter en storm. Kocken stod just i kabyssen och brassade
gröten, när en ofantlig våg spolade öfver däcket och
förde med sig en holländsk brigg, som slungades rakt
in i den stora grötgrytan. Nej, skrek kocken, se på de
dumma Ålandspoj kärna, som byggt ärtskidsbåtar vid
stränderna och kasta dem hit, att skräpa i vår gröt I
Nu skulle man vända i Östersjön, för att segla ut
genom Öresund och Kattegatt. Åter red kuriren omkring
i sporrstreck och skrek: ror i lä I ror i lä 1 — Det var
ett behej. Innan kuriren hann till klyf\rarbomen i fören,
voro märsseglen redan brassade för vändning, och då
vinden just friskade i, var det ej mer än ogjordt, att
man inte i den farten seglat tvärs öfver Köpenhamn.
Men det lyckades så väl, att endast storrån sopade bort
ett par kyrktorn i staden; skeppet gick öfver stag och
seglade nu för babords halsar rätt in i Öresund.
— Hvad vill det säga, babords halsar? — frågade
en af de minsta gossarna oskyldigt.
— Vet du inte det, landkrabba? — svarade en af
de större, som tyckte sig vara en fullärd sjöman. —
Babord, det är vänstra sidan, när man vänder sig emot
fören, och babordshalsar, det är de sjömän, som sträcka
halsarna ut öfver babord.
— Seglade skeppet halsarna af dem? — frågade
den okunniga landkrabban.
— Tyst du, och låt Matte berätta 1
Brass-Matte fortsatte:
— Ja, nog gick det den gången på sin hals. När
fören var inne i Öresund, medan aktern ännu var långt
tillbaka i Östersjön, skrek kapten i glädjen hej och
hurra! Allt folket skrek på samma sätt hej och hurra,
och just som de skreko och hejade, tornade skeppet på
och blef sittande så stadigt, som hade det blifvit fastspi-
kadt. Detta var minsann inte underligt, ty när man såg
närmare åt, var skeppet Refanut bredare, än hela Öre-
sund, och så satt det nu fast mellan Jutland och Skåne,
alldeles som när en gris kilat in hufvudet mellan två
plankspolar och ej får ut det igen.
— Hål — sade gossarna.
— Ja, där stod nu Refanut. Af den häftiga stöten
hade kaptenen och allt manskapet fallit att sitta. Det blef
slut med hurraropen. I stället begynte alla bråka och
brassa, för att få skeppet flott. Vinden sköt på, vågorna
sköto på, men Refanut stod stadigt mellan Skåne och
Jutland. När då kaptenen och besättningen förgäfves
arbetat sig trötta i tre dagar och tre nätter och när de
lika förgäfves utkastat 500,000 tjärtunnor, 300,000 lax-
tunnor och 200,000 syltburkar, beslöto de att gå i land
och sofva på saken. Men när de väl voro i land, be-
slöto de att ej mer gå ombord igen.
Sex veckor stod Refanut i sin råttfälla, och sven-
skar och danskar rodde ut att beskåda vidundret. Eme-
dan där ännu fanns otroligt mycket åkerbärssylt som en
gröt i lastrummet, hände sig lång tid därefter, att alla
torpare i Danmark hade råd att bestå sig sylt på plät-
tarna — nämligen när de gräddade plättar. Men efter
de sex veckornas förlopp kommo svåra klagomål till
kungen i Danmark. Herre konung, sade folket, hjälp oss
af med det förskräckliga RefanutI Det stänger för oss
hela sundet, så att intet skepp kan komma hvarken ut
eller in. I Kattegatt vänta 700 fartyg att slippa in, och
i Östersjön vänta 600 fartyg alt slippa ut. I Sverige,
Finland, Ryssland och norra Tyskland är stor brist på
salt och kaffe, och när folket ej får salt och kaffe, gör
det uppror, så att vi snart kunna vänta ett stort och
grufveligt krig.
Kungen svarade : låt oss vänta litet ; vind och vågor
slå nog fartyget sönder. Men vind och vågor visste väl
hvad de gjorde; häxmästaren hade ju bundit dem, så att
de ej fingo göra Refanut någon skada. Nya klagomål
kommo från alla håll: herre konung, Refanut fördämmer
Östersjöns aflopp. Många och stora floder utflyta i detta
hafvet, och när det öfverflödiga vattnet ej rinner bort,
uppstå förskräckliga öfversvämningar, så att länder och
folk fördränkas, städer förstöras, och hela riken äro nära
sin undergång.
Kungen ville ännu vänta, men han var en stark
snusare, och när han en dag ville taga sig en pris, var
hans snusdosa tom. — Skaffa mig mitt västindiska snus,
sade kungen. — Det är omöjligt, herre kung, svarade
öfverhof mästaren. I Kattegatt vänta sju skepp med snus-
last, men de slippa ej in; Refanut har fördämt hela
sundet.
Då blef kungen i Danmark ond. — Skicka hit tio linje-
skepp och tjugu fregatter 1 Låt dem lägga sig i en rad
med bredsidorna mot sundet och aflossa sina kanoner
mot RefanutI
Sagdt och gjordt. Alla kanonerna skulle lossas af i
en puff» alla beredde sig på en förfärlig knall och stop-
pade bomull i öronen. Ett I sade kungen. Ett, tu, tre !
— men icke ett enda skott small.
— Hvad pocker är det? — sade kungen, där han
stod och kommenderade på slottstornet i Helsingör.
— Har man ej hört kommando? Passa nu på: ett,
tu, tre!
Ingen knäpp. Det var så tyst, att man kunde höra
en mygga surra.
— Hvad nu? — skrek kungen i vredesmod. —
Ladda om igen . . . ett, tu, tre !
Nej, inte en knäpp! Håren reste sig af förundran i
de danska officerarnas stångpiskor. Där måste vara fel
i krutet! utropade alla med en mun.
— Visst brinner krutet — svarade öfverluntmästa-
ren förargad. — Felet är, att kanonerna rostat under
den långa freden. Låt oss lägga ett berg af krut inuti
Refanut, så spränga vi hela vraket till snus.
— Jag önskar det ginge så väl — sade kungen.
— Man kan ju försöka.
Strax samlades allt krut, som fanns i halfva Europien,
och lades som ett högt, svart berg inuti Refanut. Där-
efter kungjordes, att allt folk skulle förfoga sig sex mil
därifrån, för att ej springa i luften. Man lät hämta en
mästertjuf, som dagen därpå skulle hängas, och lofvade
honom nåd, med villkor, att han skulle tända på krutet
med en sju famnar lång svafveltråd. Hvar och en vän-
tade nu, att hafvet skulle rämna af den ofantliga smäl-
len. Man såg mästertjufven tända på tråden och därefter
hoppa i sjön, simma till lands och springa sin väg
man såg genom kikare svafveltråden brinna och brinna
och brinna . . . Slutligen nådde den krutberget, och . , .
— Nå? — sade gossarna.
— Nå, där hördes platt ingenting. Svaflet slockna-
de midt i krutet.
— Åå!
— Ja, det hade gått med krutberget alldeles som
med kanonaden. Den som kunde vara glad, det var
mästertjufven. Men kungen vardt gräsgrön af vrede, lät
kalla öfverluntmästaren och frågade honom hvarför han
sålt åt kronan ett krut, som icke tog eld. Den stackars
öfverluntmästaren bedyrade vid sitt skägg, att krutet var
af den bästa sorten, och det ville han strax bevisa. För
den skull lät han föra krutberget i land, vadade upp till
knäna midt i den stora, svarta högen och stack — bara
på försök — en brinnande svafvelsticka ned i krutet.
Bummmml Då sken där en blixt ur krutberget, luften
skakades af en hiskelig knall, ett ofanteligt rökmoln
höjde sig öfver hela Danmark, och man trodde att jor-
den skulle rämna i stycken. Af öfverluntmästaren fann
man sedan ej en bit så stor som en potatis en gång.
Då framträdde till kungen en gammal matros . . .
— Det var du. Matte! — skreko gossarna.
— Jag säger inte precis, att det var jag, men en
förståndig sjöman var det, litet lomhörd på vänstra örat
af smällen. Han sade till kungen: Hvad tjänar det till
att nojsa? Ett barn kan ju förstå, att Refanut är för-
trolladt mot eld, luft och vatten. Låt oss hellre försöka,
om järn biter på detta sjöspöket. Låt oss hugga det
sönder och bygga af virket en oöfvervinnelig krigsflotta.
Jag tänker, att tiotusen timmermän blifva färdiga därmed
till nästa vår.
— Men under tiden blir uppror i alla Östersjöriken
— invände krigsministern.
— Och under tiden drunkna vi af Östersjöns öfver-
svämning — menade riksamiralen.
— Och under tiden vänta sju skeppslaster snus för-
gäfves i Kattegatt — anmärkte öfverhofmästaren.
— Nej, det går inte an, det strider mot rikets väl-
färd — inföll den bekymrade kungen. — Låt oss sofva
på saken.
Nå ja, man sof på saken. Men medan man sof,
tilldrog sig något oväntadt. En liten mask, en lurifax,
ett krypfä, som ingen kände till, steg upp ur hafvets
skum och söndergnagde hela det stora Refanut på en
enda natt. Vida omkring var hafvet betäckt med trämjöl
när skeppet smulades sönder af maskens tänder. När
kungen och hans folk om morgonen vaknade^ återstod af
det väldiga Refanut endast ett litet stycke af kockens
kabyss, och af detta stycke byggdes ett tremastadt skepp.
Sundet blef fritt^ salt och kaffe kunde obehindradt passe-
ra, vattenfloden rann ut, allt folk var belåtet. Men hvil-
ken fröjd det blef, när kungen åter kunde taga en ärlig
pris snus, det är omöjligt att värdigt beskrifva. Staden
illuminerade, alla snusbodar flaggade, och alla hofherrar
klädde sig till dagens ära i snusbruna frackar . . .
Herr Pehr och trollkarlen väntade länge förgäfves
att höra något från Refanut och tröstade sig därmed, att
det var lång väg till Polynesien. En natt drömde herr
Pehr, att Aavasaksa var från foten till toppen beklädt
med guld, och skyndade följande morgon att kalla troll-
karlen till sig. Så och så har jag drömt: det måste be-
tyda, att Refanut i dag kommer hem, f ullastadt med guld-
sand. Bjud hit, hela staden, häxmästare; nu skola vi
fira ett ståteligt bröllop.
Trollkarlen bjöd icke allenast hela staden, utan ock
alla Lapplands troll till bröllopet, och ett troll med sju
ögon skickades högst i tornet för att gifva signal, när
Refanut syntes långt borta i Östersjön. Men jungfru
Solsken grät sina ögon röda som solens nedergång, när
hon bådar storm.
Allt var färdigt, trollet i tornet gaf en signal, och
allt folk skyndade ned till hamnbryggan med kransar och
flaggor, så att hurraropen redan tycktes skallra dem
mellan tänderna. Men i stället för Refanut kom där en
fattig, liten eländig ekstock med segel af bastmatta, och
där satt en utsvulten man i trasor. Det var kaptenen på
Refanut, som hemkom allena, för att förtälja skeppets öde.
Ja, hvad skulle man säga därom? De flesta me-
nade, att det hade de gissat långt förut, och så gingo de
hem igen med sina kransar och flaggor och sväljde ned
sina hurrarop. Trollkarlen blef gredelin i ansiktet och
sprack på fläcken. Herr Pehr blef så fattig, att han gick
på rote från gård till gård, men Aavasaksa förgylldes,
honom förutan, hvar sommar af midnattssolen. Jungfru
Solskens ögon, nå, det förstås, att de klarnade ; hon blef
gift med borgmästaren Månsken, de lefde godt och togo
herr Pehr till sig från roten.
Många år ha sedan förgått, men ännu i dag seglar
ingen gammal sjöman mellan Torneå och Öresund, utan
att berätta för kockspojken och jollgastarna om Refanut.
Ännu händer stundom i Kvarken och Östersjön, att där
uppstår en tjocka och töcknen antaga förunderliga ge-
stalter i morgonskymningen. Då tycka sig sjömännen se
i dimman ett ofanteligt skepp med master, som resa sig
upp till molnen, och segel, som fladdra himmelshöga i
luftdraget. De gamla matroserna trycka då sydvästhatten
djupare ned öfver tröjkragen, vända sin buss och säga
till hvarandra: det är Refanut; låt oss taga in ref i foc-
ken och storseglet; om en stund ha vi storm! — För
se ni, gossar, en bra sjöman är aldrig bång; han fruktar
Gud, men när han tagit in refvet, skrattar han trollen
midt i skägget. Möta ni Refanut på sjön, så är det ej
värdt stt surra fast skoten^ man skall se spöket sturskt
i synen, då fladdrar det undan som mist och töcken, och
om en stund ha ni klar sjö rätt för-ut.
— Är det där sant, Matte? — frågade åter den
minste bland gossarna oskyldigt.
— Det må den svära på, som har lust — menade
Brass-Matte. — Men nog är det lika sant som mången
annan sjömanshistoria, när en ärlig matros berättar och
tio jollgastar gapa på månskenet en afton i stiltje vid
skansen. Hör du på, nog kan jag berätta.