Ur Zacharias Topelius' Sagor 1 först utgiven 1847
(http://www.archive.org/stream/samladeskrifter23topegoog/samladeskrifter23topegoog_djvu.txt)
KYRKTUPPEN 
(För små barn.) 

Nu börja vi med en märkvärdig saga, som kunde 
heta: Högmod går för fall; men hvar och en får 
tänka hvad han behagar. Högfärdig kan man vara om 
man aldrig är mer än en hallonmask; hvad sedan, när 
man har den äran att vara en kyrktupp! 

Det var en gång en kyrktupp, som satt på ett myc- 
ket högt torn. Hvarifrån han var hemma och huru han 
kommit så högt upp i världen, dd skulle vinna så 
mycket guld han behöfde. Trollkarlen begrundade saken 
i sju år; alla troll i Lappland togos till råds, och så 
sade trollkarlen: 

— Bygg Refanut! 

— Hvad är det för slag ? — frågade herr Pehr, ty 
han var inte klokare än ni, syltmånsar, fastän han var 
så rik. 

— Jo — sade trollkarlen — Refanut är ett troll- 
skepp, hvars make ej finns i vida världen. Det skall 
lasta in mera gods än hundra andra skepp, och det 
skall inom mindre än tre år föra hem så mycket guld, 
som det nu finns gråsten i Lappland. 

— Åhål — sade gossarna. 

— Ja, sä sade herr Pehr med. Åhå! sade han. 

Hvar i alla dagar skall jag taga virke och byggmästare 
till ett sådant skepp? 

— Låt det bli min sak — menade trollkarlen. — 
Jag bygger allt färdigt, och du behöfver endast gifva mig 
din dotter, jungfru Solsken, till hustru. 

Herr Pehr besinnade sig något, ty trollkarlen var 
hundra år gammal, och jungfru Solsken var inte tjugu 
ännu. Men när han tänkte på berget Aavasaksa klädt 
uti guld, så gaf han sitt ja och samtycke, med villkor 
att bröllopet skulle hållas när Refanut kom hem från 
sin första resa. 

Nu begynte trollkarlen bygga. På Kuusamo fjäll i 
höga norden stå furor, som inte äro mycket yngre än 
syndafloden. Dit skickades alla Lapplands troll att hugga 
och släpa; björnar spändes för slädar och drogo virket 
till hafskusten. Där byggdes ett skeppsvarf så stort och 
högt som en fjällrygg, och där timrades Refanut. När 
det lopp ned af stapeln, svallade hafvet of ver sina bräd- 
dar, hafsbottnen sprack, svallvågen rusade upp ända till 
Uleå sjö och stenlade alla forsar i Kemi älf. 

När Refanut stod på vattnet, befann sig dess akter 
i Torneå medan förstäfven flaggade utanför Wasa och 
bogsprötet vid en vändning sopade bort skogarna i Ta- 
vastland. Det hade tre master; mellan hvar mast var 
så långt, att kråkan behöfde flyga en hel dag från den 
ena masttoppen till den andra. Och så höga voro ma- 
sterna, att när en liten skeppspojke skickades upp till 
väders för att göra fast märsseglet, var han en gammal 
gråhårsman, när han kom ned igen. Till besättning på 
fartyget utvaldes tio tusen raska matroser, och när hvar 
man åt en half kappe ärter och ett fat gröt om dagen, 
kan man räkna på fingrarna huru mycket ärter och gröt 
där behöfdes till ett års proviant. 

Gossarna skrattade och började räkna på fingrarna. 

— I hvarje block fanns ett spiskvarter och i hvarje 
mars ett societetshus. Jag vill icke tala om ankarkät- 
tingen, där behöfdes tolf man att lyfta en järnlänk, men 
vantema voro tjockare än jag . . . 

— Det var inte litet, det I — menade gossarna. 

— Och bardunerna ... nå ja, det värsta var, att 
när skeppet skulle vända och seglen brassas för vinden, 
måste en kurir rida tre veckor i sporrsträck, först lång- 
skepps och sedan från babord till styrbord och från 
styrbord till babord, skrikande med full hals, så att han 
kunde mista andan: klart att vända! ror i lä I 

— Då måste där ha funnits gästgifvargårdar på 
vägen! — inföll en af gossarna. 

— Säg det! Skulle där inte finnas gästgifvargår- 
dar! Men nu var det inte lätt att finna en skicklig kap- 
ten för ett så stort fartyg; där blef kungjordt i alla kyr- 
kor, att den, som ej kunde se på aderton mils afstånd hvad 
rådstuguklockan var i Torneå, och den, som ej kunde 
med sin ropare öfverrösta tio forsars dån, han skulle ej 
göra sig besvär att söka kaptenstjänsten. Där kommo 
från öster och väster många sökande, jättar med ögon 
som noshörningar och mästerklockare som kunde öfver- 
rösta allt sitt kyrkfolk, men ingen af dem kunde full- 
göra profvet. Ändtligen kom där en liten karl från Nå- 
^endal, sex kvarter lång var han, — ja, jag skall inte 
säga så noga, om han var sex kvarter och två tum . . . 

-^ Tre tuml — rättade gossarna. 

— Får gå, sex kvarter och tre tum lång, flintskal- 
lig, hjulbent och så vidare. Den mannen ställde sig på 
kyrktrappan i Limingo, som ligger aderton mil söder om 
Torneå, och tittade norrut. — Vänta litet — sade kar- 
len — jag kan ej se rätt bra, ty tolf mil härifrån flyger 

en flock af 68 gäss, 31 hvita och 37 grå, mellan mig 
och tornuret. Nu äro de borta; klockan felas 21 mi- 
nuter, 14 sekunder i 10, men det är oförsvarligt af 
magistraten, att ej låta sopa bort spindelväfven från ur- 
taflan. Där surra 2 getingar, 11 flugor och 39 krankar, 
af hvilka 14 med långa ben och 25 med korta. — 
Strax skickades en kurir till Torneå att höra åt hur det 
var, och det befanns, att allt öfrigt var rätt, utom att 
där funnits 15 harkrankar med långa ben på urtaflan, 
men den 15:des ben hade bortskymts af timvisaren. Den 
lille karlen fördes då till Ämmä vattenfall nära Kajane- 
borg och ropade därifrån till Uleåborg, att man skulle 
skicka honom den största lax, som fångats i Turka påta. 
När han ropade, skalf det i stränderna; allt folket i 
120 forsbåtar, som styrde ned utför älfven, vände sig 
om i båtarna och frågade hvarandra: månne åskan går 
i Lappland? 

Så blef då den lille karlen från Nådendal antagen 
till skeppare på Refanut med en så silfverpenningar i 
månadshyra, hvilket var en småsak, när han lofvade 
hämta tillbaka såar med guld. Och så beslöts att skep- 
pet skulle segla till Polynesien med en last af tjära, lax 
och åkerbärssylt samt hemföra därifrån, utom många rara 
kryddor, äfven en last af guldsand. 

Refanut hissade segel. Det blef ett gnisslande, ett 
brakande, ett fladdrande öfver all måtta. Vinden hejda- 
des i sitt lopp, flaggorna piskade molnen, hafvets invå- 
nare, från delOnen och laxen ända till girsen och spig- 
gen, trodde att ett berg fallit i vattnet och flydde för- 
färade i sina skogar af sjögräs. Herr Pehr och troll- 
karlen stodo på stranden och gnuggade händerna af för- 
nöjelse: den ena tänkte på Aavasaksa, den andra tänkte 
på jungfru Solsken. Men jungfru Solsken grät sina 

blåbärsögon röda som hallon, ty hon tänkte pä trollkar- 
len. Hon visste, att han förtrollat skeppet, sä att luft, 
eld och vatten ej kunde göra det nägon skada. Det 
skulle helt visst komma tillbaka, och dä skulle hon, 
stackare, bli trollkarlens fru. 

Ja, trollkarlen var mycket slug och kunnig i alla 
konster; han trodde sig vara alldeles säker, när luft, eld 
och vatten ej förmädde nägot mot Refanut. Men han 
hade glömt det fjärde elementet, nämligen jorden. Sä 
slug trollkarlen var, hade han aldrig seglat till sjöss och 
hvad hjälper det att vara klok pä landbacken, om man 
aldrig i sin dag har smakat pä salt sjö ? Är det inte 
sant, gossar, hvad? Det är dumt att vara en sädan 
landkrabba. 

— Mycket dumt — menade gossarna. 

— Nä, se, nu tänkte trollkarlen: det där skeppet 
seglar i vatten, det kan räka i fara för storm, i fara för 
eld, i fara för vägor, men aldrig kan det ju komma på 
torra landet. Sä där enfaldigt tänker man här pä land- 
backen. Om nu trollkarlen frågat mig, skulle jag ha 
svarat honom: — Käre trollkarl — ty man måste vara 
mycket höflig mot trollkarlar — käre häxmästare, eller 
hvad du är för en, skulle jag ha sagt till honom, det 
där är bara dumt prat. Trolla hellre skeppet säkert mot 
grund, klippor och sandreflar, ty alllid reder sig en bra 
sjöman utan trolldom mot luft, eld och vatten. Men då 
han nu icke frågade mig eller någon annan förståndig 
karl, så gick det som det gick. 

— Nå, hur gick det? — frågade gossarna, medan 
Brass-Matte tillredde en ny buss. 

— Det gick krångligt från början. Vinden var god 
nordan, folket på akterdäck sägo fruarna vifta med sina 
näsdukar på Torneå brygga, medan förstäfven redan be- 
fann sig i Kvarken. Men där var grundt vatten, Refanuts 
köl skrapade bottnen. Strax befallde kaptenen att ut- 
kasta en del af skeppets barlast; kuriren red i sporr- 
streck kring däcket, och så mycken jord, så många 
stenar kastades ut, att däraf uppstod en stor, vacker 
skärgård, som än i dag kallas Mickelsöarna. Ha ni 
varit där? 

— Aldrig i tiden, Brass-Matte! 

— Gör ingenting. Och då i brådskan vid pass hun- 
dra tusen burkar åkerbärssylt kastades öfver bord med 
barlasten, så kan man än i dag plocka de allra sköna- 
ste åkerbär just på Mickelsöarna. 

— Å! — sade gossarna. 

— Refanut kom med knapp nöd ur Kvarken och 
hade nu djupare vatten i Östersjön. Där gick hög sjö 
efter en storm. Kocken stod just i kabyssen och brassade 
gröten, när en ofantlig våg spolade öfver däcket och 
förde med sig en holländsk brigg, som slungades rakt 
in i den stora grötgrytan. Nej, skrek kocken, se på de 
dumma Ålandspoj kärna, som byggt ärtskidsbåtar vid 
stränderna och kasta dem hit, att skräpa i vår gröt I 

Nu skulle man vända i Östersjön, för att segla ut 
genom Öresund och Kattegatt. Åter red kuriren omkring 
i sporrstreck och skrek: ror i lä I ror i lä 1 — Det var 
ett behej. Innan kuriren hann till klyf\rarbomen i fören, 
voro märsseglen redan brassade för vändning, och då 
vinden just friskade i, var det ej mer än ogjordt, att 
man inte i den farten seglat tvärs öfver Köpenhamn. 
Men det lyckades så väl, att endast storrån sopade bort 
ett par kyrktorn i staden; skeppet gick öfver stag och 
seglade nu för babords halsar rätt in i Öresund. 

— Hvad vill det säga, babords halsar? — frågade 
en af de minsta gossarna oskyldigt. 

— Vet du inte det, landkrabba? — svarade en af 
de större, som tyckte sig vara en fullärd sjöman. — 
Babord, det är vänstra sidan, när man vänder sig emot 
fören, och babordshalsar, det är de sjömän, som sträcka 
halsarna ut öfver babord. 

— Seglade skeppet halsarna af dem? — frågade 
den okunniga landkrabban. 

— Tyst du, och låt Matte berätta 1 
Brass-Matte fortsatte: 

— Ja, nog gick det den gången på sin hals. När 
fören var inne i Öresund, medan aktern ännu var långt 
tillbaka i Östersjön, skrek kapten i glädjen hej och 
hurra! Allt folket skrek på samma sätt hej och hurra, 
och just som de skreko och hejade, tornade skeppet på 
och blef sittande så stadigt, som hade det blifvit fastspi- 
kadt. Detta var minsann inte underligt, ty när man såg 
närmare åt, var skeppet Refanut bredare, än hela Öre- 
sund, och så satt det nu fast mellan Jutland och Skåne, 
alldeles som när en gris kilat in hufvudet mellan två 
plankspolar och ej får ut det igen. 

— Hål — sade gossarna. 

— Ja, där stod nu Refanut. Af den häftiga stöten 
hade kaptenen och allt manskapet fallit att sitta. Det blef 
slut med hurraropen. I stället begynte alla bråka och 
brassa, för att få skeppet flott. Vinden sköt på, vågorna 
sköto på, men Refanut stod stadigt mellan Skåne och 
Jutland. När då kaptenen och besättningen förgäfves 
arbetat sig trötta i tre dagar och tre nätter och när de 
lika förgäfves utkastat 500,000 tjärtunnor, 300,000 lax- 
tunnor och 200,000 syltburkar, beslöto de att gå i land 
och sofva på saken. Men när de väl voro i land, be- 
slöto de att ej mer gå ombord igen. 

Sex veckor stod Refanut i sin råttfälla, och sven- 
skar och danskar rodde ut att beskåda vidundret. Eme- 
dan där ännu fanns otroligt mycket åkerbärssylt som en 
gröt i lastrummet, hände sig lång tid därefter, att alla 
torpare i Danmark hade råd att bestå sig sylt på plät- 
tarna — nämligen när de gräddade plättar. Men efter 
de sex veckornas förlopp kommo svåra klagomål till 
kungen i Danmark. Herre konung, sade folket, hjälp oss 
af med det förskräckliga RefanutI Det stänger för oss 
hela sundet, så att intet skepp kan komma hvarken ut 
eller in. I Kattegatt vänta 700 fartyg att slippa in, och 
i Östersjön vänta 600 fartyg alt slippa ut. I Sverige, 
Finland, Ryssland och norra Tyskland är stor brist på 
salt och kaffe, och när folket ej får salt och kaffe, gör 
det uppror, så att vi snart kunna vänta ett stort och 
grufveligt krig. 

Kungen svarade : låt oss vänta litet ; vind och vågor 
slå nog fartyget sönder. Men vind och vågor visste väl 
hvad de gjorde; häxmästaren hade ju bundit dem, så att 
de ej fingo göra Refanut någon skada. Nya klagomål 
kommo från alla håll: herre konung, Refanut fördämmer 
Östersjöns aflopp. Många och stora floder utflyta i detta 
hafvet, och när det öfverflödiga vattnet ej rinner bort, 
uppstå förskräckliga öfversvämningar, så att länder och 
folk fördränkas, städer förstöras, och hela riken äro nära 
sin undergång. 

Kungen ville ännu vänta, men han var en stark 
snusare, och när han en dag ville taga sig en pris, var 
hans snusdosa tom. — Skaffa mig mitt västindiska snus, 
sade kungen. — Det är omöjligt, herre kung, svarade 
öfverhof mästaren. I Kattegatt vänta sju skepp med snus- 
last, men de slippa ej in; Refanut har fördämt hela 
sundet. 

Då blef kungen i Danmark ond. — Skicka hit tio linje- 
skepp och tjugu fregatter 1 Låt dem lägga sig i en rad 
med bredsidorna mot sundet och aflossa sina kanoner 
mot RefanutI 

Sagdt och gjordt. Alla kanonerna skulle lossas af i 
en puff» alla beredde sig på en förfärlig knall och stop- 
pade bomull i öronen. Ett I sade kungen. Ett, tu, tre ! 

— men icke ett enda skott small. 

— Hvad pocker är det? — sade kungen, där han 
stod och kommenderade på slottstornet i Helsingör. 

— Har man ej hört kommando? Passa nu på: ett, 
tu, tre! 

Ingen knäpp. Det var så tyst, att man kunde höra 
en mygga surra. 

— Hvad nu? — skrek kungen i vredesmod. — 
Ladda om igen . . . ett, tu, tre ! 

Nej, inte en knäpp! Håren reste sig af förundran i 
de danska officerarnas stångpiskor. Där måste vara fel 
i krutet! utropade alla med en mun. 

— Visst brinner krutet — svarade öfverluntmästa- 
ren förargad. — Felet är, att kanonerna rostat under 
den långa freden. Låt oss lägga ett berg af krut inuti 
Refanut, så spränga vi hela vraket till snus. 

— Jag önskar det ginge så väl — sade kungen. 

— Man kan ju försöka. 

Strax samlades allt krut, som fanns i halfva Europien, 
och lades som ett högt, svart berg inuti Refanut. Där- 
efter kungjordes, att allt folk skulle förfoga sig sex mil 
därifrån, för att ej springa i luften. Man lät hämta en 
mästertjuf, som dagen därpå skulle hängas, och lofvade 
honom nåd, med villkor, att han skulle tända på krutet 
med en sju famnar lång svafveltråd. Hvar och en vän- 
tade nu, att hafvet skulle rämna af den ofantliga smäl- 
len. Man såg mästertjufven tända på tråden och därefter 
hoppa i sjön, simma till lands och springa sin väg 

man såg genom kikare svafveltråden brinna och brinna 
och brinna . . . Slutligen nådde den krutberget, och . , . 

— Nå? — sade gossarna. 

— Nå, där hördes platt ingenting. Svaflet slockna- 
de midt i krutet. 

— Åå! 

— Ja, det hade gått med krutberget alldeles som 
med kanonaden. Den som kunde vara glad, det var 
mästertjufven. Men kungen vardt gräsgrön af vrede, lät 
kalla öfverluntmästaren och frågade honom hvarför han 
sålt åt kronan ett krut, som icke tog eld. Den stackars 
öfverluntmästaren bedyrade vid sitt skägg, att krutet var 
af den bästa sorten, och det ville han strax bevisa. För 
den skull lät han föra krutberget i land, vadade upp till 
knäna midt i den stora, svarta högen och stack — bara 
på försök — en brinnande svafvelsticka ned i krutet. 
Bummmml Då sken där en blixt ur krutberget, luften 
skakades af en hiskelig knall, ett ofanteligt rökmoln 
höjde sig öfver hela Danmark, och man trodde att jor- 
den skulle rämna i stycken. Af öfverluntmästaren fann 
man sedan ej en bit så stor som en potatis en gång. 

Då framträdde till kungen en gammal matros . . . 

— Det var du. Matte! — skreko gossarna. 

— Jag säger inte precis, att det var jag, men en 
förståndig sjöman var det, litet lomhörd på vänstra örat 
af smällen. Han sade till kungen: Hvad tjänar det till 
att nojsa? Ett barn kan ju förstå, att Refanut är för- 
trolladt mot eld, luft och vatten. Låt oss hellre försöka, 
om järn biter på detta sjöspöket. Låt oss hugga det 
sönder och bygga af virket en oöfvervinnelig krigsflotta. 
Jag tänker, att tiotusen timmermän blifva färdiga därmed 
till nästa vår. 

— Men under tiden blir uppror i alla Östersjöriken 
— invände krigsministern. 

— Och under tiden drunkna vi af Östersjöns öfver- 
svämning — menade riksamiralen. 

— Och under tiden vänta sju skeppslaster snus för- 
gäfves i Kattegatt — anmärkte öfverhofmästaren. 

— Nej, det går inte an, det strider mot rikets väl- 
färd — inföll den bekymrade kungen. — Låt oss sofva 
på saken. 

Nå ja, man sof på saken. Men medan man sof, 
tilldrog sig något oväntadt. En liten mask, en lurifax, 
ett krypfä, som ingen kände till, steg upp ur hafvets 
skum och söndergnagde hela det stora Refanut på en 
enda natt. Vida omkring var hafvet betäckt med trämjöl 
när skeppet smulades sönder af maskens tänder. När 
kungen och hans folk om morgonen vaknade^ återstod af 
det väldiga Refanut endast ett litet stycke af kockens 
kabyss, och af detta stycke byggdes ett tremastadt skepp. 
Sundet blef fritt^ salt och kaffe kunde obehindradt passe- 
ra, vattenfloden rann ut, allt folk var belåtet. Men hvil- 
ken fröjd det blef, när kungen åter kunde taga en ärlig 
pris snus, det är omöjligt att värdigt beskrifva. Staden 
illuminerade, alla snusbodar flaggade, och alla hofherrar 
klädde sig till dagens ära i snusbruna frackar . . . 

Herr Pehr och trollkarlen väntade länge förgäfves 
att höra något från Refanut och tröstade sig därmed, att 
det var lång väg till Polynesien. En natt drömde herr 
Pehr, att Aavasaksa var från foten till toppen beklädt 
med guld, och skyndade följande morgon att kalla troll- 
karlen till sig. Så och så har jag drömt: det måste be- 
tyda, att Refanut i dag kommer hem, f ullastadt med guld- 
sand. Bjud hit, hela staden, häxmästare; nu skola vi 
fira ett ståteligt bröllop. 

Trollkarlen bjöd icke allenast hela staden, utan ock 
alla Lapplands troll till bröllopet, och ett troll med sju 
ögon skickades högst i tornet för att gifva signal, när 
Refanut syntes långt borta i Östersjön. Men jungfru 
Solsken grät sina ögon röda som solens nedergång, när 
hon bådar storm. 

Allt var färdigt, trollet i tornet gaf en signal, och 
allt folk skyndade ned till hamnbryggan med kransar och 
flaggor, så att hurraropen redan tycktes skallra dem 
mellan tänderna. Men i stället för Refanut kom där en 
fattig, liten eländig ekstock med segel af bastmatta, och 
där satt en utsvulten man i trasor. Det var kaptenen på 
Refanut, som hemkom allena, för att förtälja skeppets öde. 

Ja, hvad skulle man säga därom? De flesta me- 
nade, att det hade de gissat långt förut, och så gingo de 
hem igen med sina kransar och flaggor och sväljde ned 
sina hurrarop. Trollkarlen blef gredelin i ansiktet och 
sprack på fläcken. Herr Pehr blef så fattig, att han gick 
på rote från gård till gård, men Aavasaksa förgylldes, 
honom förutan, hvar sommar af midnattssolen. Jungfru 
Solskens ögon, nå, det förstås, att de klarnade ; hon blef 
gift med borgmästaren Månsken, de lefde godt och togo 
herr Pehr till sig från roten. 

Många år ha sedan förgått, men ännu i dag seglar 
ingen gammal sjöman mellan Torneå och Öresund, utan 
att berätta för kockspojken och jollgastarna om Refanut. 
Ännu händer stundom i Kvarken och Östersjön, att där 
uppstår en tjocka och töcknen antaga förunderliga ge- 
stalter i morgonskymningen. Då tycka sig sjömännen se 
i dimman ett ofanteligt skepp med master, som resa sig 
upp till molnen, och segel, som fladdra himmelshöga i 
luftdraget. De gamla matroserna trycka då sydvästhatten 
djupare ned öfver tröjkragen, vända sin buss och säga 
till hvarandra: det är Refanut; låt oss taga in ref i foc- 
ken och storseglet; om en stund ha vi storm! — För 
se ni, gossar, en bra sjöman är aldrig bång; han fruktar 
Gud, men när han tagit in refvet, skrattar han trollen 
midt i skägget. Möta ni Refanut på sjön, så är det ej 
värdt stt surra fast skoten^ man skall se spöket sturskt 
i synen, då fladdrar det undan som mist och töcken, och 
om en stund ha ni klar sjö rätt för-ut. 

— Är det där sant, Matte? — frågade åter den 
minste bland gossarna oskyldigt. 

— Det må den svära på, som har lust — menade 
Brass-Matte. — Men nog är det lika sant som mången 
annan sjömanshistoria, när en ärlig matros berättar och 
tio jollgastar gapa på månskenet en afton i stiltje vid 
skansen. Hör du på, nog kan jag berätta.